Skriver till dig, du finaste.
Du som glömde och gömde din innersta röst och i förtvivlan av tysta rop på hjälp inte blev, eller blir respekterad och hörd.

Ge inte upp.

Ge inte upp.

Ge inte upp.

De finns värme och kärlek hos de som förstår. De som har förmågan att se ljuset i dig, förmedla livskraft, dela med sig av empati och lyhördhet.

Straff helar aldrig på djupet.
Inga rädslor läker av hot.

Ibland kanske du hamnat i loopar där du ljuger för dig själv. Där du håller kvar ett destruktivt beteende eftersom rädslan ockuperat dig alltför länge.
Om då någon flaggar för att du ska vakna upp ur denna dimma, bör det finnas en läkande famn som tar emot ditt fall.

Det skulle vara lag på detta och helt klart böter i miljoner på de instanser, eller till de auktoriteter som inte har fattat det.

Jag vet, känner och har upplevt både svart och vitt, mörkt och ljust, hot- straff och också en motpool av kärlek.

Vill lova att hot och straff aldrig gjorde mig stark, men att våga kapitulera för kärlek och i det möta sårbarhet var och är det första steget mot sann styrka,

K Carina